Spegel, spegel

Naturen är som en spegel där allt går igen. Ju mer jag tittar, desto fler likheter hittar jag hos allt som växer. även hos mig själv och mina medmänniskor. Ja ibland är det som att se in i en skrattspegel.

Enligt Darwin pågår det en ständig förändring, även om det sker i sakta mak. Men i vissa avseenden förändras ingenting, utvecklingen står stilla. Se på lövet här intill som envist klamrar sig fast i stället för att släppa taget trots att dess bäst-före-datum har gått ut för länge sedan.

Samma beteende hittar man  bland en del av våra s.k. förtroendevalda ibland. Om det är brist på självinsikt, hunger efter arvode, maktbegär eller rädsla för att bli gammal är svårt att säga.

Men vi har ju varken ättestupa eller släktklubba i vårt land, så varför kan man inte inse att värdens samlade klokskap och centrum kanske inte är just där man själv råkar befinna sig?