Nu har jag gjort ett besök på min allra första arbetsplats.. På Bröderna Rosenlöfs Kontorsboksfabrik i Kungsgården som startades 1887 och idag är det enda fungerande tryckerimuseet i sitt slag i Europa, förmodligen i hela världen, eftersom museet är i exakt samma skick som det var den 5:e juli 1974 då dom anställda släckte ljuset, låste och gick hem.
Det första intrycket när jag steg innanför dörrarna efter 56 år var dofterna.. Lukten från kemikalier, från trycksvärta, rengöringsmedel och gammalt lim från bokbinderiet.. En resa i tiden...
När jag blundade kunde jag förminna doften från Manne Olssons munstyckeförsedda cigaretter, eller om det var efter Birger Johansson som alltid rökte Hudson det ska jag låta vara osagt. På den tiden var det ingen som hört talas om passiv rökning.
På väggen i en liten förrådsskrubb på nedervåningen hittade jag en bit papperstejp där jag skrivit mitt namn, och datumet augusti 1955. Även i sätteriet hade jag gjort en blyertsanteckning på en fönsterkarm med anledning av att det var första dagen vi kunde arbeta utan att tända lyset. Redan då led man tydligen av skrivklåda.
Efter något år som packare och springpojke fick jag flytta in på sätteriet och gå i lära som handsättare, ett i dag nästan bortglömt yrke.
Och det var just vid dom här kasterna (dom heter så lådorna med alla facken där typerna ligger) som jag tillbringade mina år på Rosenlöfs.
Kjell Anderson, idealisten som ser till att tryckeriet fortfarande fungerar i orginalskick visade den gamla sättmaskinen från 1929 som i likhet med alla andra maskiner fortfarande fungerar perfekt. Sättmaskinen köptes bagagnad och fanns inte i sätteriet medan jag jobbade där. Kjell som för övrigt är en gammal ungdomskamrat anställdes som springpojke när jag "avancerade" till lärling i sätteriet.
2010 års kuturpris från Lars Bucans kulturstiftelse gick till Kjell Andersson och föreningen Rosenlöfs Vänner som fick dela på 30 000 kronor.
Inför årets prisutdelning bad stiftelsens ordförande Kjell att handsätta och trycka diplom på handgjort bomullspapper, men utan att avslöja att han själv skulle tilldelas ett av dem.
Äras den som äras bör..
Inte nog med att dom gamla tryckpressarna fortfarande fungerar med remdrifter och allt, och att dom används. Dom är vackra att se också...
Det här med ergonomin var kanske inte den allra bästa där tryckaren fick stå på dom slitna fotbrädorna och mata i arken för hand.. Men å andra sidan var det ju ett hantverk.
Ett under av mekaniskt kunnande gör att maskinerna fortfarande fungerar lika bra som för 100 år sedan. Och "telefonväxeln" likaså, visserligen har den bara två utgångar, en till tryckeriet och en till bokbinderiet. Och strömbrytaren till en av pressarna, även den i funktion är inget annat än ett rent konstverk...
För den som är det minsta intresserad av mekanisk teknik måste ett besök på Rosenlöfs tryckerimuseum vara en ordentlig nostalgitripp även om man inte som jag, fick uppleva det på riktigt en gång.
Det tog drygt 50 år innan återbesöket, men eftersom det väckte så många minnen så ska jag försöka ta mig dit lite oftare. För om det ska ta ytterligare 50 år så vete tusan om det är nån mening med ytterligare ett besök. Fast å andra sidan kanske både Kjell och jag kan få Ruben som ciceron den gången, men det är ju en helt annan historia.
För några veckor sedan var jag till Thailand, och eftersom båtlivet ligger mig varmt om hjärtat så är det svårt att inte göra jämförelser med hur vi har det här hemma.
